Hunger

Det är något med ljuset på en scen. Det är lite som skymning, ögat kan inte riktigt bestämma sig. Punktljus, visuellt fokus. Jag älskar det och är ungefär fem år ifrån att ogenerat dra upp en termos ur en Gudrun Sjödén-väska för att riktigt skapa stämning. Framför oss sitter journalisten Jenny Aschenbrenner tillsammans med författaren och forskaren Ulrika Dahl, och i kväll gör de en genomlysning av kvinnlighetens olika lager.

Dahl har skrivit otaliga artiklar i ämnet genusvetenskap och delar med sig av en rik variation av perspektiv och insikter. Hon berättar om unga tjejers feministiska uppvaknande, som ofta innebär ”att komma till insikt om sin underordning”. En slags medvetandehöjning som består i att till exempel förstå parken som en farlig plats efter mörkrets inbrott. Det är ingen lätt ingång och hon lovar nyanser och lösningar först i ett senare skeden. Hon menar dock att resan aldrig riktigt tar slut eftersom ingen feministisk strategi gör sig gällande under hela livet, i alla lägen.

Jag är 13 och tidningen Frida lär mig att jag ska hålla nycklarna mellan fingrarna när jag är på väg hem om kvällarna. Hjärtat pickar i bröstet, men det är inte längre bland barndomens skuggor som hoten ruvar, utan i varje förbipasserande man eller pojke. Jag minns oro och... trots? 1000 meter hem, 15 minuter... kanske 10 om jag genar över terrängbanan. Oceaner av tid, rum och "tänk om". Ibland kommer jag fortfarande på mig själv med att gå runt och väntar på att något ska hända. En stilla undran om när.

”Begränsandet av begäret är alla kvinnors biografi”, säger Dahl. Att tygla sin vilja är en central del av att bli kvinna. Var inte för kåt, drick inte för mycket, ät inte för mycket,... uppmaningarna fungerar som en korsett. Den som inte lyssnar, den vars hud, fett och organ inte blir följsamma under korsettens tvingande snörning, blir bestraffad. Bestraffningen tar sig till uttryck på olika sätt, men särskilt återkommande är det dåliga ryktet och utanförskapet. Skammen. Tjejer lär sig på så sätt att disciplinera sig själva. Dahl menar att Hunger är ett ord som särskilt väl sammanfattar känslan.

De flesta av oss har varit där och känt den. Att konstant försöka förminska sig själv. Spenderat ett helt liv så, nära svält. Lyssna mer än höras, skratta mer än skämta, lyda mer än bestämma, ta hand om mer än bli omhändertagen, uppmuntra mer än uppmuntras,  respektera mer än respekteras, dömas mer än berömmas, arbeta mer än skäligt. Tro mig, jag gör kontinuerligt det motsatta och det får ofta negativa konsekvenser. Det är ett jävla ogillande. Jag tar liksom plats, pissar på någon annans revir, men fucking hellre lite för mycket än lite för lite.

Dahl skiftar fokus samtalet tar väg någon annanstans. Landar i feminiteten, en feminitet som betraktas som resurs. Den kvinnliga sexualiteten fungerar bland annat som kapital på äktenskapsmarknaden, säger hon. Och det är inte en resurs kvinnor förbrukar. Deras blickar när jag har kort klänning förbrukar mig. Det hotfulla i att bli betraktad som kött som skribenten i Frida hade i åtanke när hon tipsade om nycklarna. Pockar på min uppmärksamhet, tvingar mig att bli medveten om hur jag ser ut. Jag som har viktigare saker att tänka på och åstadkomma, i klackar som gör mig längre än de flesta av dem.

Dahl säger att biografiska feministiska berättelser har berört henne mest, de som begripliggör världen genom den egna historien. Hon menar dock att ytterligare ljus måste falla på de olika villkor som präglar olika kvinnors berättelser; hur andra saker än könsmaktsordningen påverkar våra verkligheter. Hon tror att den identitetspolitiska kampen aldrig kan eller bör enas om en erfarenhet, istället ska vi kämpa för en gemensam politisk vision. Och jag undrar hur Belinda Olsson fick ett eget tv-program medan Dahls ord blir en exklusiv tillställning för den samling boråsare som dök upp. Mjaja, livet är fullt av olösta mysterium och hennes bok Skamgrepp finns faktiskt att köpa.

Feministbar!

Ida Östensson om systerskap

Ida Östensson, grundare av organisationen Crossing Boarders som jobbar för ett mer jämställt och inkluderande samhälle, syns och hörs under morgondagens Måndagar på kulturhuset. Såhär tänker hon om systerskap:

”Oftast är jag stark. Då står jag redo som en syster i nöd. Den senaste veckan har jag gått igenom något väldigt jobbigt och varit väldigt svag. Då har jag behövt mina systrar. Mitt systerskap.

Jag frågade på Facebook. ”Vad är systerskap för dig?”  En av mina systrar, Karin, som också driver bloggen @Karinskonstgrepp svarade: ”Att bära de som inte orkar, att bli buren när jag inte orkar. En röst som är större än summan, och ett livsviktigt vattenhål.”

Ja, skulle jag definiera systerskap skulle jag nog göra det exakt som Karin. Men innan denna fb-förfrågan har jag inte försökt definiera systerskap. Utan jag har mest försökt praktisera det som känns som systerskap. Och jag har fått uppleva det många gånger. Fler gånger än vad jag förstått, tror jag.

Jag har försökt fundera över när jag första gången upplevde systerskap och jag tror att det är mycket tidigare än jag kan komma ihåg. 

Ida Östensson och hennes mellanstadiesystrar.

På grund av det patriarkat vi lever i så vet jag att jag och mina tjejkompisar i klassen mest tävlade och konkurrerade med varandra på olika sätt. Det är det jag pratat om, det jag kommer ihåg. Men ju mer jag tänkt på det så tror jag att vi 99% av tiden praktiserade systerskap. Det var med mina tjejkompisar jag fick gråta ut. Det var mina brudar som stod upp för mig när jag hamnade i konflikt, det var med dem jag kunde klä ut mig till Spice Girls och känna oss on top of the world. Det var vi som satt hemma och lärde oss ”go-minen” som vi kallade det. Bitchblick har jag fått lära mig att det kallas idag, för att äga ut killarna i klassrummet och återfå makten i det patriarkat som vårt klassrum var uppbyggt på.

Varför behövs systerskap då? Jo för att vi lever i ett patriarkat som tvingar tjejer att konkurrera med varandra. Man kan säga att samhälle är uppbyggt som en pyramid för tjejer idag. Med en smal spets och en stor botten. Där vi måste trängas längst upp, och slå ner varandra. OM vi anpassar oss efter patriarkatets form. 

Vi kan också måla om pyramiden. Skapa mer utrymme för varandra. Vägra konkurrera med andra kvinnor. Vägra snacka skit om andra kvinnor. Stötta varandra. Se varandra. Lyfta varandra.”

Vernissage

Vill ni höra Ulrika Dahl samtala med Jenny Aschenbrenner ikväll (det vill ni) så kan ni gå på Syster-utställningen i samband med det. Konstmuseet har nämligen öppet till 19 på måndagar!






 

Ulrika Dahl om systerskapande

Bildkälla: http://www.leopardforlag.se/forfattare/ulrika-dahl/

Ulrika Dahl är docent i genusvetenskap och författarinna. Hennes senaste bok är Skamgrepp: Femme-inistiska essäer (Leopard Förlag, 2014). Den 20 oktober samtalar hon med Jenny Aschenbrenner på Borås Kulturhus.

Läs och begrunda hennes fantastiska text om systerskapande:

"En fjäder gör ingen boa och en hashtag gör ingen syster. Min magkänslotanke är nej— inte  systerskap utan systerskapande. Det finns inget självklart boskap som heter systerskap i en utrotningshotad män(ni)skostyrd värld där syster aldrig är en tom kategori utan en benämning som utmärker en mänsklig position på en patriarkal karta. En relationell term märkt av femininitet. Femininitet är både ytligt och djuplodande; en begränsning, en resurs och ett värde som vi i bästa fall ibland kan mötas i att vi erfar eller njuter av på (o)liknande, som i systerskapslika vis men som lika ofta leder till konkurrens och hierarki; jämlikhet handlade aldrig om systerskap och systrar är aldrig jämlika, en syster är alltid i relation till någon annan; syster, bror, fader eller moder. Systerskapande är en aktivitet; den påminner oss om det fiktiva, det kreativa, det ständiga skapandet, görandet och av relationer som ryms inom termen systerskap. Systerskapande visar hur våra politiska visioner både begränsas och möjliggörs av de metaforer vi använder för att tala om våra relationer till varandra och världen.

Systerskap är globalt som i allsomfattande säger vissa feminister men det är en lögn och en utopi, systerskapet är varken världsregerande eller universellt annat än möjligen som förlust och brist och därmed längtan och kanske riktning. Syster och systerskap är heller inte självklara, vare sig som metaforer för könstillhörighet, familj eller feminism; de lyder under faderns lag och erkännande; deras historier är långa och blodiga. Blodiga som i är du min syster, av mitt (mens)blod, min biologi, min familj min nation, min ras, mitt arv? Blod som ger upphov till halv och hel, styv och vald, ja eller nej. Blodiga som i såriga, såriga som i en del av en kamp inte bara för och av utan också mellan kvinnor och feminister. Måste du blöda för att vara min syster? Blöder jag när du blöder, i krig, på gator, vid gränser och i läger? Blöder jag när kniven skär bort det du vill ha kvar men seden säger att du ska leva utan? Blöder vi tillsammans när du avlägsnar det som biologismen säger fråntar dig rätten att kalla dig min syster? Blöder systrar när andra stängs ute från den feministiska familjens mensblodiga vi, blöder vi för de vars blod och svett inte räknas när vi räknar rut-avdragna jämställdhetsframgångar för medelklassen? Är det samma systerliga blod vi blöder när vi kallar oss systrar?

Systrar håller ihop och systrar konkurrerar, systrar inkluderar och exkluderar, systrars relationer är pubertala och provocerande, infantila och tidlösa, gränslösa. Gränslösa som i Virginia Wolf’s as a woman I have no country, as a woman I want no country, as a woman my country is the whole world; gränslösa som i att dela allt men också som i att vara för nära, för mycket, för klibbiga, för obegripliga, för inåtvända, för begärande; gränslösa som i respektlösa som i jag har ingen respekt för din patriarkala lag som säger mig var jag får gå och med vem och i vilka kläder; gränslösa som i respektlösa, som i jag talar inte bara med dig utan för dig för jag är din syster och jag tror att jag känner dig; att du och jag är samma (kött och blod). Systerskap konnoterar relationer inom och mellan generationer; generationer genererar band och historia, men också brott och omöjligheter. Systrar kan dela rum och (nationella, politiska) rum och vi kan riva murar och gränser men får vi dela säng? Systerskap är begärligt, som en ursprunglig feministisk längtan men får jag begära, belägra, bestiga min syster, ta henne till min säng? Jag kan hålla min systers hand och vi kan höja våra röster och knyta våra nävar; hon kan (över)greppa mig, ta skamgrepp om mig, hennes knytnäve kan träffa min mage eller min innersta g-punkt och ömmaste sårigaste längtan.

Låt oss fortsätta ta grepp om systerskapet, låt oss queera systerskapandet, låt oss undersöka hennes mörka kontinenter, hennes historier och hennes ljusa utopiska framtidsvisioner, hennes undertoner inte bara hennes hudtoner, låt systerskapandet vara gränslöst i dess perversaste mest produktiva mening, låt oss systerskapa relationer och representationer, låt oss forma hennes feminina framtid och samtid, låt oss gifta bort våra girigheter, samman våra giftigaste gåvor, låt oss utomäktenskapa alla band och låta blodsbanden vara blandade, låt oss blanda blod och minnas våra sår, låt vårt blod brinna inte bara för det som är mitt och vårt utan för allt åt alla.

Ulrika Dahl, oktober 2014."

Systrar!

Framöver kommer vi att posta texter om systerskap skrivna av konstnärer, författare och andra fantastiska personer som figurerar hos oss under hösten, här och @systerboras på Instagram.

Nu vill vi bjuda in alla er att delta i samtalet – även utanför Kulturhusets väggar. Därför uppmanar vi er att dela era tankar på Instagram eller Twitter via hashtagen #systerboras. Sedan finns såklart möjligheten att skriva varsomhelst och skicka länken till oss, eller mejla berättelser till camilla.wasen at gmail.com. Om ni vill kanske vi kan posta dem i våra kanaler. Allt är möjligt!

Så, vad betyder egentligen systerskap för dig?

/C.

Välkomna på vernissage av SYSTER på lördag kl 14!