Omskrivet

Nääää, nu är det dags för lite länkar igen. Tillåt mig att skryta å Borås konstmuseums vägnar:

Nöjesguiden
"Bäst just nu [...] 3. Systerprojektet i Borås."

Alingsås tidning
"Idag åkte jag med en grupp unga konstnärer från mitt arbete på Arena 29 och såg utställningen Syster på Borås konstmuseum och blev så himla glad. Den är riktigt bra! Inte enkelspårigt feministisk, utan smart, cool och med stor diversitet. Men också tillgänglig och intellektuellt utmanande. [...] Näh jag kan inte återberätta allt men kontentan är att jag är djupt tagen. Kanske berodde det på mina höga förväntningar, sällskapet, mitt intresse för frågan eller helt enkelt att det var jävligt bra!"


Aftonbladet
"Borås konstmuseum tillhör de mindre konstinstitutioner utanför storstäderna som ofta överraskar. Intendenten Karolina Pahlén har nu satt samman en grupputställning som både visar upp och skapar en plattform för konstnärskap som på olika sätt tar sig an en feministisk, ofta queerfeministisk, problematik."


Borås tidning
"Med utställningen Syster placerar sig Borås Konstmuseum mitt i samtidskonsten och den aktuella samhällsdebatten och vitaliserar inte bara själva museet utan förhoppningsvis också hela det lokala kulturlivet denna höst när Kulturhusets program koncentreras kring feminism och genusfrågor."

Här finns ALLA länkar samlade!



   Göteborgs-posten 11/11 

Äntligen får vi ta plats!

Nu äntligen har jag lyckats få tag i Karolina Pahlén, curator för utställningen Syster. Vi slog oss ner på Kulturhusets café och jag ställda ca tusen frågor. Vi börjar från början.

Syster tog praktisk form när Karolina var i Venedig för biennalen i januari 2012.

- När jag tittade på Sharon Hayes verk så mötte jag Bettina Persson som är chef på Marabouparken i Stockholm.

Bettina hade jobbat med Moa och Mikaela Krestesen (Sisters of jam) och rekommenderade dem att kontakta Karolina, eftersom de hade fått pengar för att vidare finansiera sitt projekt.

- När de kom hit med sitt material konstaterade vi att våra lokaler är för stora. Deras verk fungerade inte på egen hand, däremot som en slags utgångspunkt. Flera av de konstnärer som är med i Syster har jag haft att göra med tidigare… men att göra något som innefattar så många hade jag inte övervägt förrän utrymmet gavs.

Jag frågar henne vad det är som förenar Syster-konstnärerna.

- Utöver intresset för den här sortens frågeställningar, till exempel dialoger över generationsgränser, så inkluderar utställningen många konstnärer som är eller har varit del av feministiska nätverk eller grupperingar, och som på olika sätt skapat sig en möjlighet att verka därigenom. 

Syster har nu blivit en egen plattform med ett nätverk omkring sig. Vidare beskriver hon arbetsprocessen som föranlett detta som organisk;

- Jag har haft lång tid på mig. Snabbt bestämde mig för att jag ville ha med Sharon... sedan funderade jag på vad som skulle fungera i det tematiska sammanhanget. Jag ville inte göra en utställning som bara var hyllande, utan skapa en dynamisk dialog.

Med tanke på att feminism väcker så starka känslor (exempelvis hos gubben som dök upp under feministbaren och beklagade sig över att sitt rödstrumpe-ex bara ville ”kriga”) var jag särskilt intresserad av vilket bemötande utställningen får. Har den mött motstånd?

- Ja, absolut. På alla sätt. Jag har stött på allt det där: "Är detta verkligen relevant?”, ”Är det inte problematiskt att bara ha kvinnliga konstnärer?" och "Men har inte det här gått lite för långt?". Det är män som uttryckt en känslan av att bli bortvalda. Idén om att det bara är kvinnliga konstnärer, idén att aktivt inte tala om män... det är svårt att vara den som är utesluten.

Karolina tror att utställningen hade uppfattats som politisk även om den inte hade varit politisk rent innehållsmässigt.

- Det är mycket formatet som upprör, men att det bara är kvinnliga konstnärer var egentligen sekundärt för mig. 

Karolina var i kontakt med en del manliga konstnärer som valdes bort. Nu beskriver hon kvinnoseparatismen som en av utställningens röda trådar.

- Jag ville bara visa på en stor kraft och framåtdriv. En slags solidarisk och självreflexiv tanke... När man läser om feminism i Sverige så är det otroligt vanligt att den framställs som tjafsig, på ett dåligt sätt. Visst finns det schismer, men jag tycker att det är viktigt att framställa det som något konstruktivt. Något som alla politiska rörelser bär på.

Även om det inte fanns någon intern kritik emot initiativet, så tycks det ha funnits ett internt behov av att jämna ut representationen på Konstmuseet.

- Det har inte funnits något motstånd mot Syster från den egna organisationen, men innan detta har vi inte alltid varit så bra på att prata om genus. Därför lät jag tidigt en systerskapsidé genomsyra allt - även hur vi arbetar. Alla här har involverats i arbetet. På så sätt har det skett en liten men viktig förändring.

Den skeva fördelningen av konstnärers utrymme i det offentliga rummet ses ofta som en konsekvens av urval personer med Karolinas position gör. Jag frågar henne vems ansvaret egentligen är.

- Vi har ett stort ansvar… ett ansvar som verkligen inte tas. Det kom en rapport från Riksutställningar nu som visar hur otroligt dåliga svenska konst- och kulturinstitutioner är på axla det. Inställningen är väldigt slentrianmässig. Jag var faktiskt inte medveten om att läget är så otroligt dåligt. En genusgenomgång av våra samlingar visade till exempel att kvinnliga konstnärer står för endast 13 procent i dem.

Snedfördelningen får konsekvenser på många olika plan, fortsätter hon.

- Dels för de verksamma konstnärerna. Tänk alla gånger manliga konstnärer har fått sälja sin konst medan kvinnorna har hamnat utanför... Om en konstnär inte säljer lokalt så går det verkligen inte att komma längre. Att som regionalt museum sitta som en bromskloss vore hemskt.

Karolina menar att konsten ofta befrias från mångfaldskrav och att det finns en manliga dominans bland de som väljer konstnärerna som får exponering.

- Jag tycker inte att man ska förringa rollen av att vara ett museum - det är en avstämningsplats för ett större sammanhang. Många konstnärer har kunnat bygga sin karriär genom att ha utställningar här.

Syster har inte bara mött motstånd, utställningen har framför allt varit vida uppskattad. Men fina recensioner och ett stort antal besöker är inte det som fastnat i Karolinas medvetande.

- Jag är van vid att få ett svalt bemötande, men nu har jag till exempel fått kramar från personer jag aldrig mött tidigare. Tidigare har jag i bästa fall fått ett "det här var ju fint", skämtar hon.

Karolina är särskilt glad över reaktioner hon får av yngre besökare.

- Unga tjejer kommer hit och säger ”Äntligen får vi ta plats!”. Det är fantastiskt att det känns som ett vi... gymnasietjejer som varken är politiskt aktiva eller konstnärer, men ändå upplever att Syster handlar om ett vi!

Hon förklarar att det har varit särskilt viktigt för henne att jobba nära skolvärlden.

- Just för att jag själv var så svältfödd på något liknande när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Det har varit elever som verkligen varit anti när de kommit hit... som inte har sett utställningen som den jättestora present det känns som att jag ger dem, skrattar hon.

- Men det kanske inte är en pollett som ramlar ner direkt, däremot om ett år eller två...

Karolina berättar att alla skolvisningar drar mängder av klasser.

- Våra pedagoger brukar ställa frågan om ifall feminism är något negativt eller positivt - då har det hänt att 95 procent säger att det är något negativt. Då känner jag verkligen att det finns något att göra.

Jag undrar hur hon ställer sig till att vissa ser den sortens intention som en politisk agenda, något många upplever att skattefinansierad verksamhet inte ska ha.

- Det är en balansgång som handlar om att lyfta olika perspektiv… Någonstans tycker jag att man måste frikoppla kulturvärlden från idéer om en tydlig vänster-/högerkarta, det är verkligen att förminska vad de här konstnärerna håller på med. Verken här är skapade utefter personliga erfarenheter.

Jag undrar om det inte finns en risk att konsten blir irrelevant om den frikopplingen är för omfattande.

- Innehållet är ju fortfarande politiskt, det är en annan sak att kunna härleda konst till en förd politik. All konst av någon slags vikt har politiskt innehåll... Om man skulle vända det politiska ryggen helt så tror jag inte att man skulle kunna göra någonting i slutändan.

Boråsare som aldrig hittar upp till Konstmuseet exponeras endast för skulpturer på våra gator och torg, varav en majoritet är gjorda av manliga konstnärer. Det får mig att undra vem som beslutar om dem.

- I huvudsak är det vi, men vi är inte den enda parten som väljer. Främst är det verk av vita, europeiska män som väljs ut. Jag tror att det hänger ihop med en hierarki inom konstvärlden... Det är främst män som sitter på de där världsnamnen. Väljer man efter det kriteriet - tar de som smäller högst - så kommer man huvudsakligen bli lämnad med männen.

Hon tror att det delvis beror på att gallerister har betydligt lättare att haussa upp manliga konstnärer.

- Det manliga konstnärliga geniet upplevs som en löjeväckande stereotyp i många sammanhang, men på galleriscenen är det fullt liv i den där konstnärsmyten, och den byggs där. I slutändan handlar det helt fysiskt om vem det är som får ta plats.

Finns inget motstånd till det?

- Många tycker att man inte ska vara där och peta, trots att ingen med den minsta insikt kan blunda för en strukturell snedställning som inte har någonting med kvalitet att göra. Konstvärlden reproducerar de strukturer som finns i resten av samhället.

Med tanke på den reproduktionen vill jag veta om Syster har förändrat något på Konstmuseet i Borås.

- Jag vet inte… när våra utställningar planeras och bestäms finns ingen aktiv genusdiskussion. Det finns inga rutiner för hur vi kan fortsätta jobba med de här frågorna. Det skulle behövas fler specifika mål i våra kulturplaner.

Det är blir tydligt att Syster har väckt en stor medvetenhet. Jag tror att utställningen bär förändringspotential inte bara med tanke på besökarna, utan även för Borås konstmuseum. Slutligen ber jag henne att tipsa om kvinnliga konstnärer som går många förbi. Något för er att googla på alltså.

- På den samtida konstscenen finns så jävla många bra kvinnor. Många som inte syns i Sverige men som syns utomlands. Till exempel Petra Bauer, hon har visat vida internationellt men är i Sverige en perifer person. Hon jobbar med olika sorters dokumentära berättelser, med huruvida konsten är en möjlig agent för social förändring. Maya Deren var också fantastisk, henne kan du hitta på Youtube...

the blank pages

Syster-utställningen spänner likt en väv över tid och rum, drar åt någonstans vid 70-talet och låter spinna fritt. Feminismens vagga, framtid och aborterade barn. Allt under samma tak.

På invigningen spelar Annika Norlin. Hon sjunger "när jag ser dig ser jag eld i dig, du som kan förändra allt", i en hyllning till eldsjälar. Det finns något i rummet. En pärlglans, en nerv. En skakning i en annars stadig röst. Något skört och trevande. Vart kommer intimiteten ifrån?

Vi ser på varandra, utan asymmetri; inga mätande blickar. Vi möts för sällan så, i gemenskap. Vi brukar eggas emot och avundas varandra, men här får vi en luftficka. Någon har syresatt, blandat koldioxid med syre och vi kan andas. Tryck utifrån men väggarna står emot. Jag uppskattar patriarkatet till ungefär 100 MPa.

Ibland undrar jag om vi någonsin kommer att kunna existera på lika villkor i den här världen, eller om allt som gör att vi kan andas är ett undantagstillstånd. En parentes, ett tillägg, ett komplement. Vi reviderar ingenting. Anna Laestadius Larsson lägger tre romaner om kvinnor ovanpå en lång historieskrivning av och om män.

De osynliga exponeras här och jag tänker att vi är Jonas Gardells halvt dolda. Vi försöker skriva och måla in oss själva i historien och samtiden - i ett offentligt rum som är lite mindre vårt än vad det är ert. Vi smälter inte in med cinnober, blytenngul, benvit och kimrök. Förblir vi lite bakom, i 2000-talets färger som inte riktigt matchar?

Roxy Farhat flätar våra hår i långa kvinnoseparatistiska kedjor, Millett farm väntar på oss, Jenny Wilson gör sig redo att skjuta sig ut från samhället.

Så många blanka sidor att fylla.