vi måste prata om C A R O L I N A F A L K H O L T

Jag tror inte att någon har missat hennes grafittimålning vid motorvägen. I gubbväldet som är Borås offentliga konst så står den nämligen ut lite. Med tanke på att biljetterna sålde slut så måste ganska många av er dessutom vetat att hon intervjuades av Kajsa Ekis Ekman under veckans Måndagar på kulturhuset.  

Falkholts konstnärskap ger anledning att diskutera flera intressanta teman, bland annat hur det är att vara en kvinnlig konstnär inom en mansdominerat konstform och hur det är när den konstformen dessutom är marginaliserad "skräpkultur". Och hur det är när ens återkommande motiv är det kvinnliga könsorganet. Yes, grafitta, mina damer och herrar and
everything in between and beyond, grafitta!

För er som, så att säga, är lite med i svängen när det gäller kulturlivet i det här landet (ni vet det där ämnet som har tillägnats ca ingen uppmärksamhet alls under årets valkampanjande, som det står om i morgontidningens tunnaste bilaga, och som väldigt opassionerat redogörs för under SVTs minst engagerade timma - Kulturnyheterna), vet att Falkholt har blivit hårt ansatt av alltifrån kommunala kulturpolitiker till your avarage näthatare. Kvinnohatare. kvinnonäthatare? Det är förövrigt en gemensam nämnare för flera av kulturutövarna på Borås kulturhus i höst (jag tänker återkomma till Andrea Edwards och SCUM-manifestet i ett senare inlägg). Ett av Falkholts grafitta-verk blev till exempel inbyggt bakom en vägg på en skola i Nyköping med förklaringen att "de förvarar konst på det sättet". Både Falkholt och alla vi andra "ser fram emot själva vernissagen" när målningen avtäcks igen...

Falkholt resonerar att provokationen ligger i själva läsningen av hennes bilder; det är inte motivet i sig utan åskådarens oförmåga att läsa bilden utan att påverkas av det faktum att "fittbilder ockuperas av porren" som är problematiskt. Bilderna blir inte lästa som konst. Och det säger mer om betraktaren än konsten, fyller Ekman i (modern Stuart Hall-inspo). Falkholt har viss förståelse för att konst är ett språk som kan vara svårt att förstå, varför kultursverige behöver mer resurser till att utbilda.

 Falkholt förklarar att det känns jobbigt, särskilt i egenskap av fittbärare, att ordet fitta ger så negativa konnotationer. Detta fittans dålig rykte och tabu är något hon vill bryta upp ifrån, på samma sätt som hon brutit sig ur grafittins machokultur och de många oskrivna regler som styr den tillsynes laglösa konstformen. Det typiska hyllandet av "den manliga rebellen" och kvinnor som reduceras till horor, ställer sig Falkholh således utanför. Hon är istället "intresserad av att bryta ner patriarkala strukturer".  

Förhållandet mellan grafittikulturen och Falkholt är inte helt okomplicerad, men hon konstaterar att nolltolerans mot grafitti inte stoppar den utan bara gör klimatet för grafittimålare hårdare. Ett klimat som i hennes mening verkligen inte behöver hårdna; det är redan hetsigt och territoriellt. Att hon arbetade i dagar för att färdigställa sin senaste målning och nu hoppas att kommunen ska ställa väggens tomma ytor till andra grafittimålares förfogande, står i klar kontrast till det. Och hon tycker sig skönja en viss förändring, till exempel blev hon approachad av en polis när hon målade i Göteborg sist. En polis i polisbil som i hög hastighet närmade sig och tvärstannade framför henne. För att påminna henne om att hon verkligen borde bära gasmask. Eftersom färg faktiskt är himla farligt för lungorna. Göllit. Minns den anekdoten nästa gång du känner dig upprörd över att en polis just red över dig med en häst. Närå, skoja bara. #röromigrytan

Falkholt säger att hon vill normalisera det som uppfattas som konstigt. Samtidigt understryker hon att eleverna på skolan beskrev Nyköpingskritiken som ett uttryck för de vuxnas moralpanik snarare än den allmänt vedertagna uppfattningen om konstverket.

Mer om hur det går till när en konstform till slut blir socialt accepterad och omfamnas, i världens långsammaste kram, av det tröga kulturetablissemang kan ni läsa om i de flesta böcker med ordet "kultur" i titeln. Vill ni läsa om vad de normativa kulturinstitutionerna känner inför att deras upphöjda ställning hotas så kan ni kolla den här artikeln. Horace har en bekymrad rynka i pannan jämt pga detta. Tro mig.

När publiken fick ställa frågor undrade en ung tjej om det är "svårt att vara feminist?". Både ja och nej, fastslår Falkholt, men det är viktigt att vara det. Att hon själv började titulera sig som feminist föregicks av att hon undersökte känslan av att något var fel och hela tiden "inte stämde". En annan person i publiken frågade om det kanske är svårare att vara feminist för en konstnär som verkar helt ensam, varpå Falkholt svarar: "Jo, men styrkan i systerskapet är obegränsad. Varje dag kopplar jag ju i det.".

Vad säger ni, är det svårt att vara feminist? Vad betyder systerskap för er?

Ps, de pratade om massa andra spännande saker också (typ yttrandefrihet, elitism, demokrati, hur Falkholt förhåller sig till kritik, hur hennes skapandeprocess går till osvosv) men jag kan inte återge allt. Så nästa gång får ni se till att ta er dit när det händer något kul.

C.