Patriarkatets överlevnadsguide av Isabella Andersson

Patriarkatets överlevnadsguide (för kvinnor) av Isabelle Andersson är en svit av illustrationer/collage bestående av citat ur tidningarna Julia, Frida, Elle och iForm. De visas också i GALLERI U - Borås konstmuseums utställningsyta för unga konstnärer fram till 11:e januari. 

Omskrivet

Nääää, nu är det dags för lite länkar igen. Tillåt mig att skryta å Borås konstmuseums vägnar:

Nöjesguiden
"Bäst just nu [...] 3. Systerprojektet i Borås."

Alingsås tidning
"Idag åkte jag med en grupp unga konstnärer från mitt arbete på Arena 29 och såg utställningen Syster på Borås konstmuseum och blev så himla glad. Den är riktigt bra! Inte enkelspårigt feministisk, utan smart, cool och med stor diversitet. Men också tillgänglig och intellektuellt utmanande. [...] Näh jag kan inte återberätta allt men kontentan är att jag är djupt tagen. Kanske berodde det på mina höga förväntningar, sällskapet, mitt intresse för frågan eller helt enkelt att det var jävligt bra!"


Aftonbladet
"Borås konstmuseum tillhör de mindre konstinstitutioner utanför storstäderna som ofta överraskar. Intendenten Karolina Pahlén har nu satt samman en grupputställning som både visar upp och skapar en plattform för konstnärskap som på olika sätt tar sig an en feministisk, ofta queerfeministisk, problematik."


Borås tidning
"Med utställningen Syster placerar sig Borås Konstmuseum mitt i samtidskonsten och den aktuella samhällsdebatten och vitaliserar inte bara själva museet utan förhoppningsvis också hela det lokala kulturlivet denna höst när Kulturhusets program koncentreras kring feminism och genusfrågor."

Här finns ALLA länkar samlade!



   Göteborgs-posten 11/11 

Äntligen får vi ta plats!

Nu äntligen har jag lyckats få tag i Karolina Pahlén, curator för utställningen Syster. Vi slog oss ner på Kulturhusets café och jag ställda ca tusen frågor. Vi börjar från början.

Syster tog praktisk form när Karolina var i Venedig för biennalen i januari 2012.

- När jag tittade på Sharon Hayes verk så mötte jag Bettina Persson som är chef på Marabouparken i Stockholm.

Bettina hade jobbat med Moa och Mikaela Krestesen (Sisters of jam) och rekommenderade dem att kontakta Karolina, eftersom de hade fått pengar för att vidare finansiera sitt projekt.

- När de kom hit med sitt material konstaterade vi att våra lokaler är för stora. Deras verk fungerade inte på egen hand, däremot som en slags utgångspunkt. Flera av de konstnärer som är med i Syster har jag haft att göra med tidigare… men att göra något som innefattar så många hade jag inte övervägt förrän utrymmet gavs.

Jag frågar henne vad det är som förenar Syster-konstnärerna.

- Utöver intresset för den här sortens frågeställningar, till exempel dialoger över generationsgränser, så inkluderar utställningen många konstnärer som är eller har varit del av feministiska nätverk eller grupperingar, och som på olika sätt skapat sig en möjlighet att verka därigenom. 

Syster har nu blivit en egen plattform med ett nätverk omkring sig. Vidare beskriver hon arbetsprocessen som föranlett detta som organisk;

- Jag har haft lång tid på mig. Snabbt bestämde mig för att jag ville ha med Sharon... sedan funderade jag på vad som skulle fungera i det tematiska sammanhanget. Jag ville inte göra en utställning som bara var hyllande, utan skapa en dynamisk dialog.

Med tanke på att feminism väcker så starka känslor (exempelvis hos gubben som dök upp under feministbaren och beklagade sig över att sitt rödstrumpe-ex bara ville ”kriga”) var jag särskilt intresserad av vilket bemötande utställningen får. Har den mött motstånd?

- Ja, absolut. På alla sätt. Jag har stött på allt det där: "Är detta verkligen relevant?”, ”Är det inte problematiskt att bara ha kvinnliga konstnärer?" och "Men har inte det här gått lite för långt?". Det är män som uttryckt en känslan av att bli bortvalda. Idén om att det bara är kvinnliga konstnärer, idén att aktivt inte tala om män... det är svårt att vara den som är utesluten.

Karolina tror att utställningen hade uppfattats som politisk även om den inte hade varit politisk rent innehållsmässigt.

- Det är mycket formatet som upprör, men att det bara är kvinnliga konstnärer var egentligen sekundärt för mig. 

Karolina var i kontakt med en del manliga konstnärer som valdes bort. Nu beskriver hon kvinnoseparatismen som en av utställningens röda trådar.

- Jag ville bara visa på en stor kraft och framåtdriv. En slags solidarisk och självreflexiv tanke... När man läser om feminism i Sverige så är det otroligt vanligt att den framställs som tjafsig, på ett dåligt sätt. Visst finns det schismer, men jag tycker att det är viktigt att framställa det som något konstruktivt. Något som alla politiska rörelser bär på.

Även om det inte fanns någon intern kritik emot initiativet, så tycks det ha funnits ett internt behov av att jämna ut representationen på Konstmuseet.

- Det har inte funnits något motstånd mot Syster från den egna organisationen, men innan detta har vi inte alltid varit så bra på att prata om genus. Därför lät jag tidigt en systerskapsidé genomsyra allt - även hur vi arbetar. Alla här har involverats i arbetet. På så sätt har det skett en liten men viktig förändring.

Den skeva fördelningen av konstnärers utrymme i det offentliga rummet ses ofta som en konsekvens av urval personer med Karolinas position gör. Jag frågar henne vems ansvaret egentligen är.

- Vi har ett stort ansvar… ett ansvar som verkligen inte tas. Det kom en rapport från Riksutställningar nu som visar hur otroligt dåliga svenska konst- och kulturinstitutioner är på axla det. Inställningen är väldigt slentrianmässig. Jag var faktiskt inte medveten om att läget är så otroligt dåligt. En genusgenomgång av våra samlingar visade till exempel att kvinnliga konstnärer står för endast 13 procent i dem.

Snedfördelningen får konsekvenser på många olika plan, fortsätter hon.

- Dels för de verksamma konstnärerna. Tänk alla gånger manliga konstnärer har fått sälja sin konst medan kvinnorna har hamnat utanför... Om en konstnär inte säljer lokalt så går det verkligen inte att komma längre. Att som regionalt museum sitta som en bromskloss vore hemskt.

Karolina menar att konsten ofta befrias från mångfaldskrav och att det finns en manliga dominans bland de som väljer konstnärerna som får exponering.

- Jag tycker inte att man ska förringa rollen av att vara ett museum - det är en avstämningsplats för ett större sammanhang. Många konstnärer har kunnat bygga sin karriär genom att ha utställningar här.

Syster har inte bara mött motstånd, utställningen har framför allt varit vida uppskattad. Men fina recensioner och ett stort antal besöker är inte det som fastnat i Karolinas medvetande.

- Jag är van vid att få ett svalt bemötande, men nu har jag till exempel fått kramar från personer jag aldrig mött tidigare. Tidigare har jag i bästa fall fått ett "det här var ju fint", skämtar hon.

Karolina är särskilt glad över reaktioner hon får av yngre besökare.

- Unga tjejer kommer hit och säger ”Äntligen får vi ta plats!”. Det är fantastiskt att det känns som ett vi... gymnasietjejer som varken är politiskt aktiva eller konstnärer, men ändå upplever att Syster handlar om ett vi!

Hon förklarar att det har varit särskilt viktigt för henne att jobba nära skolvärlden.

- Just för att jag själv var så svältfödd på något liknande när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Det har varit elever som verkligen varit anti när de kommit hit... som inte har sett utställningen som den jättestora present det känns som att jag ger dem, skrattar hon.

- Men det kanske inte är en pollett som ramlar ner direkt, däremot om ett år eller två...

Karolina berättar att alla skolvisningar drar mängder av klasser.

- Våra pedagoger brukar ställa frågan om ifall feminism är något negativt eller positivt - då har det hänt att 95 procent säger att det är något negativt. Då känner jag verkligen att det finns något att göra.

Jag undrar hur hon ställer sig till att vissa ser den sortens intention som en politisk agenda, något många upplever att skattefinansierad verksamhet inte ska ha.

- Det är en balansgång som handlar om att lyfta olika perspektiv… Någonstans tycker jag att man måste frikoppla kulturvärlden från idéer om en tydlig vänster-/högerkarta, det är verkligen att förminska vad de här konstnärerna håller på med. Verken här är skapade utefter personliga erfarenheter.

Jag undrar om det inte finns en risk att konsten blir irrelevant om den frikopplingen är för omfattande.

- Innehållet är ju fortfarande politiskt, det är en annan sak att kunna härleda konst till en förd politik. All konst av någon slags vikt har politiskt innehåll... Om man skulle vända det politiska ryggen helt så tror jag inte att man skulle kunna göra någonting i slutändan.

Boråsare som aldrig hittar upp till Konstmuseet exponeras endast för skulpturer på våra gator och torg, varav en majoritet är gjorda av manliga konstnärer. Det får mig att undra vem som beslutar om dem.

- I huvudsak är det vi, men vi är inte den enda parten som väljer. Främst är det verk av vita, europeiska män som väljs ut. Jag tror att det hänger ihop med en hierarki inom konstvärlden... Det är främst män som sitter på de där världsnamnen. Väljer man efter det kriteriet - tar de som smäller högst - så kommer man huvudsakligen bli lämnad med männen.

Hon tror att det delvis beror på att gallerister har betydligt lättare att haussa upp manliga konstnärer.

- Det manliga konstnärliga geniet upplevs som en löjeväckande stereotyp i många sammanhang, men på galleriscenen är det fullt liv i den där konstnärsmyten, och den byggs där. I slutändan handlar det helt fysiskt om vem det är som får ta plats.

Finns inget motstånd till det?

- Många tycker att man inte ska vara där och peta, trots att ingen med den minsta insikt kan blunda för en strukturell snedställning som inte har någonting med kvalitet att göra. Konstvärlden reproducerar de strukturer som finns i resten av samhället.

Med tanke på den reproduktionen vill jag veta om Syster har förändrat något på Konstmuseet i Borås.

- Jag vet inte… när våra utställningar planeras och bestäms finns ingen aktiv genusdiskussion. Det finns inga rutiner för hur vi kan fortsätta jobba med de här frågorna. Det skulle behövas fler specifika mål i våra kulturplaner.

Det är blir tydligt att Syster har väckt en stor medvetenhet. Jag tror att utställningen bär förändringspotential inte bara med tanke på besökarna, utan även för Borås konstmuseum. Slutligen ber jag henne att tipsa om kvinnliga konstnärer som går många förbi. Något för er att googla på alltså.

- På den samtida konstscenen finns så jävla många bra kvinnor. Många som inte syns i Sverige men som syns utomlands. Till exempel Petra Bauer, hon har visat vida internationellt men är i Sverige en perifer person. Hon jobbar med olika sorters dokumentära berättelser, med huruvida konsten är en möjlig agent för social förändring. Maya Deren var också fantastisk, henne kan du hitta på Youtube...

the blank pages

Syster-utställningen spänner likt en väv över tid och rum, drar åt någonstans vid 70-talet och låter spinna fritt. Feminismens vagga, framtid och aborterade barn. Allt under samma tak.

På invigningen spelar Annika Norlin. Hon sjunger "när jag ser dig ser jag eld i dig, du som kan förändra allt", i en hyllning till eldsjälar. Det finns något i rummet. En pärlglans, en nerv. En skakning i en annars stadig röst. Något skört och trevande. Vart kommer intimiteten ifrån?

Vi ser på varandra, utan asymmetri; inga mätande blickar. Vi möts för sällan så, i gemenskap. Vi brukar eggas emot och avundas varandra, men här får vi en luftficka. Någon har syresatt, blandat koldioxid med syre och vi kan andas. Tryck utifrån men väggarna står emot. Jag uppskattar patriarkatet till ungefär 100 MPa.

Ibland undrar jag om vi någonsin kommer att kunna existera på lika villkor i den här världen, eller om allt som gör att vi kan andas är ett undantagstillstånd. En parentes, ett tillägg, ett komplement. Vi reviderar ingenting. Anna Laestadius Larsson lägger tre romaner om kvinnor ovanpå en lång historieskrivning av och om män.

De osynliga exponeras här och jag tänker att vi är Jonas Gardells halvt dolda. Vi försöker skriva och måla in oss själva i historien och samtiden - i ett offentligt rum som är lite mindre vårt än vad det är ert. Vi smälter inte in med cinnober, blytenngul, benvit och kimrök. Förblir vi lite bakom, i 2000-talets färger som inte riktigt matchar?

Roxy Farhat flätar våra hår i långa kvinnoseparatistiska kedjor, Millett farm väntar på oss, Jenny Wilson gör sig redo att skjuta sig ut från samhället.

Så många blanka sidor att fylla.

Hunger

Det är något med ljuset på en scen. Det är lite som skymning, ögat kan inte riktigt bestämma sig. Punktljus, visuellt fokus. Jag älskar det och är ungefär fem år ifrån att ogenerat dra upp en termos ur en Gudrun Sjödén-väska för att riktigt skapa stämning. Framför oss sitter journalisten Jenny Aschenbrenner tillsammans med författaren och forskaren Ulrika Dahl, och i kväll gör de en genomlysning av kvinnlighetens olika lager.

Dahl har skrivit otaliga artiklar i ämnet genusvetenskap och delar med sig av en rik variation av perspektiv och insikter. Hon berättar om unga tjejers feministiska uppvaknande, som ofta innebär ”att komma till insikt om sin underordning”. En slags medvetandehöjning som består i att till exempel förstå parken som en farlig plats efter mörkrets inbrott. Det är ingen lätt ingång och hon lovar nyanser och lösningar först i ett senare skeden. Hon menar dock att resan aldrig riktigt tar slut eftersom ingen feministisk strategi gör sig gällande under hela livet, i alla lägen.

Jag är 13 och tidningen Frida lär mig att jag ska hålla nycklarna mellan fingrarna när jag är på väg hem om kvällarna. Hjärtat pickar i bröstet, men det är inte längre bland barndomens skuggor som hoten ruvar, utan i varje förbipasserande man eller pojke. Jag minns oro och... trots? 1000 meter hem, 15 minuter... kanske 10 om jag genar över terrängbanan. Oceaner av tid, rum och "tänk om". Ibland kommer jag fortfarande på mig själv med att gå runt och väntar på att något ska hända. En stilla undran om när.

”Begränsandet av begäret är alla kvinnors biografi”, säger Dahl. Att tygla sin vilja är en central del av att bli kvinna. Var inte för kåt, drick inte för mycket, ät inte för mycket,... uppmaningarna fungerar som en korsett. Den som inte lyssnar, den vars hud, fett och organ inte blir följsamma under korsettens tvingande snörning, blir bestraffad. Bestraffningen tar sig till uttryck på olika sätt, men särskilt återkommande är det dåliga ryktet och utanförskapet. Skammen. Tjejer lär sig på så sätt att disciplinera sig själva. Dahl menar att Hunger är ett ord som särskilt väl sammanfattar känslan.

De flesta av oss har varit där och känt den. Att konstant försöka förminska sig själv. Spenderat ett helt liv så, nära svält. Lyssna mer än höras, skratta mer än skämta, lyda mer än bestämma, ta hand om mer än bli omhändertagen, uppmuntra mer än uppmuntras,  respektera mer än respekteras, dömas mer än berömmas, arbeta mer än skäligt. Tro mig, jag gör kontinuerligt det motsatta och det får ofta negativa konsekvenser. Det är ett jävla ogillande. Jag tar liksom plats, pissar på någon annans revir, men fucking hellre lite för mycket än lite för lite.

Dahl skiftar fokus samtalet tar väg någon annanstans. Landar i feminiteten, en feminitet som betraktas som resurs. Den kvinnliga sexualiteten fungerar bland annat som kapital på äktenskapsmarknaden, säger hon. Och det är inte en resurs kvinnor förbrukar. Deras blickar när jag har kort klänning förbrukar mig. Det hotfulla i att bli betraktad som kött som skribenten i Frida hade i åtanke när hon tipsade om nycklarna. Pockar på min uppmärksamhet, tvingar mig att bli medveten om hur jag ser ut. Jag som har viktigare saker att tänka på och åstadkomma, i klackar som gör mig längre än de flesta av dem.

Dahl säger att biografiska feministiska berättelser har berört henne mest, de som begripliggör världen genom den egna historien. Hon menar dock att ytterligare ljus måste falla på de olika villkor som präglar olika kvinnors berättelser; hur andra saker än könsmaktsordningen påverkar våra verkligheter. Hon tror att den identitetspolitiska kampen aldrig kan eller bör enas om en erfarenhet, istället ska vi kämpa för en gemensam politisk vision. Och jag undrar hur Belinda Olsson fick ett eget tv-program medan Dahls ord blir en exklusiv tillställning för den samling boråsare som dök upp. Mjaja, livet är fullt av olösta mysterium och hennes bok Skamgrepp finns faktiskt att köpa.

Feministbar!

Ida Östensson om systerskap

Ida Östensson, grundare av organisationen Crossing Boarders som jobbar för ett mer jämställt och inkluderande samhälle, syns och hörs under morgondagens Måndagar på kulturhuset. Såhär tänker hon om systerskap:

”Oftast är jag stark. Då står jag redo som en syster i nöd. Den senaste veckan har jag gått igenom något väldigt jobbigt och varit väldigt svag. Då har jag behövt mina systrar. Mitt systerskap.

Jag frågade på Facebook. ”Vad är systerskap för dig?”  En av mina systrar, Karin, som också driver bloggen @Karinskonstgrepp svarade: ”Att bära de som inte orkar, att bli buren när jag inte orkar. En röst som är större än summan, och ett livsviktigt vattenhål.”

Ja, skulle jag definiera systerskap skulle jag nog göra det exakt som Karin. Men innan denna fb-förfrågan har jag inte försökt definiera systerskap. Utan jag har mest försökt praktisera det som känns som systerskap. Och jag har fått uppleva det många gånger. Fler gånger än vad jag förstått, tror jag.

Jag har försökt fundera över när jag första gången upplevde systerskap och jag tror att det är mycket tidigare än jag kan komma ihåg. 

Ida Östensson och hennes mellanstadiesystrar.

På grund av det patriarkat vi lever i så vet jag att jag och mina tjejkompisar i klassen mest tävlade och konkurrerade med varandra på olika sätt. Det är det jag pratat om, det jag kommer ihåg. Men ju mer jag tänkt på det så tror jag att vi 99% av tiden praktiserade systerskap. Det var med mina tjejkompisar jag fick gråta ut. Det var mina brudar som stod upp för mig när jag hamnade i konflikt, det var med dem jag kunde klä ut mig till Spice Girls och känna oss on top of the world. Det var vi som satt hemma och lärde oss ”go-minen” som vi kallade det. Bitchblick har jag fått lära mig att det kallas idag, för att äga ut killarna i klassrummet och återfå makten i det patriarkat som vårt klassrum var uppbyggt på.

Varför behövs systerskap då? Jo för att vi lever i ett patriarkat som tvingar tjejer att konkurrera med varandra. Man kan säga att samhälle är uppbyggt som en pyramid för tjejer idag. Med en smal spets och en stor botten. Där vi måste trängas längst upp, och slå ner varandra. OM vi anpassar oss efter patriarkatets form. 

Vi kan också måla om pyramiden. Skapa mer utrymme för varandra. Vägra konkurrera med andra kvinnor. Vägra snacka skit om andra kvinnor. Stötta varandra. Se varandra. Lyfta varandra.”

Vernissage

Vill ni höra Ulrika Dahl samtala med Jenny Aschenbrenner ikväll (det vill ni) så kan ni gå på Syster-utställningen i samband med det. Konstmuseet har nämligen öppet till 19 på måndagar!






 

Ulrika Dahl om systerskapande

Bildkälla: http://www.leopardforlag.se/forfattare/ulrika-dahl/

Ulrika Dahl är docent i genusvetenskap och författarinna. Hennes senaste bok är Skamgrepp: Femme-inistiska essäer (Leopard Förlag, 2014). Den 20 oktober samtalar hon med Jenny Aschenbrenner på Borås Kulturhus.

Läs och begrunda hennes fantastiska text om systerskapande:

"En fjäder gör ingen boa och en hashtag gör ingen syster. Min magkänslotanke är nej— inte  systerskap utan systerskapande. Det finns inget självklart boskap som heter systerskap i en utrotningshotad män(ni)skostyrd värld där syster aldrig är en tom kategori utan en benämning som utmärker en mänsklig position på en patriarkal karta. En relationell term märkt av femininitet. Femininitet är både ytligt och djuplodande; en begränsning, en resurs och ett värde som vi i bästa fall ibland kan mötas i att vi erfar eller njuter av på (o)liknande, som i systerskapslika vis men som lika ofta leder till konkurrens och hierarki; jämlikhet handlade aldrig om systerskap och systrar är aldrig jämlika, en syster är alltid i relation till någon annan; syster, bror, fader eller moder. Systerskapande är en aktivitet; den påminner oss om det fiktiva, det kreativa, det ständiga skapandet, görandet och av relationer som ryms inom termen systerskap. Systerskapande visar hur våra politiska visioner både begränsas och möjliggörs av de metaforer vi använder för att tala om våra relationer till varandra och världen.

Systerskap är globalt som i allsomfattande säger vissa feminister men det är en lögn och en utopi, systerskapet är varken världsregerande eller universellt annat än möjligen som förlust och brist och därmed längtan och kanske riktning. Syster och systerskap är heller inte självklara, vare sig som metaforer för könstillhörighet, familj eller feminism; de lyder under faderns lag och erkännande; deras historier är långa och blodiga. Blodiga som i är du min syster, av mitt (mens)blod, min biologi, min familj min nation, min ras, mitt arv? Blod som ger upphov till halv och hel, styv och vald, ja eller nej. Blodiga som i såriga, såriga som i en del av en kamp inte bara för och av utan också mellan kvinnor och feminister. Måste du blöda för att vara min syster? Blöder jag när du blöder, i krig, på gator, vid gränser och i läger? Blöder jag när kniven skär bort det du vill ha kvar men seden säger att du ska leva utan? Blöder vi tillsammans när du avlägsnar det som biologismen säger fråntar dig rätten att kalla dig min syster? Blöder systrar när andra stängs ute från den feministiska familjens mensblodiga vi, blöder vi för de vars blod och svett inte räknas när vi räknar rut-avdragna jämställdhetsframgångar för medelklassen? Är det samma systerliga blod vi blöder när vi kallar oss systrar?

Systrar håller ihop och systrar konkurrerar, systrar inkluderar och exkluderar, systrars relationer är pubertala och provocerande, infantila och tidlösa, gränslösa. Gränslösa som i Virginia Wolf’s as a woman I have no country, as a woman I want no country, as a woman my country is the whole world; gränslösa som i att dela allt men också som i att vara för nära, för mycket, för klibbiga, för obegripliga, för inåtvända, för begärande; gränslösa som i respektlösa som i jag har ingen respekt för din patriarkala lag som säger mig var jag får gå och med vem och i vilka kläder; gränslösa som i respektlösa, som i jag talar inte bara med dig utan för dig för jag är din syster och jag tror att jag känner dig; att du och jag är samma (kött och blod). Systerskap konnoterar relationer inom och mellan generationer; generationer genererar band och historia, men också brott och omöjligheter. Systrar kan dela rum och (nationella, politiska) rum och vi kan riva murar och gränser men får vi dela säng? Systerskap är begärligt, som en ursprunglig feministisk längtan men får jag begära, belägra, bestiga min syster, ta henne till min säng? Jag kan hålla min systers hand och vi kan höja våra röster och knyta våra nävar; hon kan (över)greppa mig, ta skamgrepp om mig, hennes knytnäve kan träffa min mage eller min innersta g-punkt och ömmaste sårigaste längtan.

Låt oss fortsätta ta grepp om systerskapet, låt oss queera systerskapandet, låt oss undersöka hennes mörka kontinenter, hennes historier och hennes ljusa utopiska framtidsvisioner, hennes undertoner inte bara hennes hudtoner, låt systerskapandet vara gränslöst i dess perversaste mest produktiva mening, låt oss systerskapa relationer och representationer, låt oss forma hennes feminina framtid och samtid, låt oss gifta bort våra girigheter, samman våra giftigaste gåvor, låt oss utomäktenskapa alla band och låta blodsbanden vara blandade, låt oss blanda blod och minnas våra sår, låt vårt blod brinna inte bara för det som är mitt och vårt utan för allt åt alla.

Ulrika Dahl, oktober 2014."

Systrar!

Framöver kommer vi att posta texter om systerskap skrivna av konstnärer, författare och andra fantastiska personer som figurerar hos oss under hösten, här och @systerboras på Instagram.

Nu vill vi bjuda in alla er att delta i samtalet – även utanför Kulturhusets väggar. Därför uppmanar vi er att dela era tankar på Instagram eller Twitter via hashtagen #systerboras. Sedan finns såklart möjligheten att skriva varsomhelst och skicka länken till oss, eller mejla berättelser till camilla.wasen at gmail.com. Om ni vill kanske vi kan posta dem i våra kanaler. Allt är möjligt!

Så, vad betyder egentligen systerskap för dig?

/C.

Välkomna på vernissage av SYSTER på lördag kl 14!

4 års fängelse

Journalisten My Vingren och polisen Jonas Trolle i samtal om Göran Lindberg.

Trolle ledde utredningen kring Lindberg och har nu skrivit en bok om erfarenheten. För er som inte minns var Lindberg polischef innan han 2010 dömdes för misshandel, våldtäkt, sexköp, medhjälp till köp av sexuell tjänst, koppleri, med mera.

 Idag utreder Trolle inte längre sexbrott. Varför? Förövarna är nästan uteslutande "män, och deras vapen är deras sexualitet. [...] Jag är man och sexuell. Det... sätter igång många tankar." (obsobs jag håller inte med om att sexköp är uttryck för någon slags sexualitet, men det kan vi ta en annan gång). Han arbetar istället med våldsbrott, som förvisso också "handlar om manlighet"... Tyvärr fortsätter samtalet i en annan riktning och jag tror många missar poängen. En man i publiken kommer senare under kvällen säga att Lindberg nog är sjuk – "psykopat". En diagnos som visserligen är social men som i detta fall (i folkmun) används för att patologiserar ett brott som vanligtvis begås av högst ordinära män; "Lindberg är unik, men inte brottet", fastslår Trolle.

Lindberg tillhörde högsta ledningsnivå och andra från hierarkins toppskikt ville inte att någon skulle snacka (golare har inga polare, snitches get stitches... och andra roliga rim ekade säkert i polishusens korridorer). Media möttes med tystnad och först nu får vi alltså ta del av den spännande polisinsatsen bakom arresteringen av Lindberg. För mig hamnar det dock i skuggan av berättelsens politiska dimension. En verklighet där kvinnors berättelser inte spelar någon roll. Ett rättsväsende, en sexuallagstiftning, som verkar ge förövaren fler fördelar än offret.

Den beskrivning av händelseförloppet flickan som initialt pekade ut Lindberg delgav polisen "betyder ingenting", så Trolle och hans medarbetare var tvungna att stärka hennes påstående och "göra henne mer trovärdig". Då uppstod ett dilemma: hur länge ska polisen låta något farligt och destruktivt fortgå för att öka den bevisbörda som determinerar rättegångens utfall? Trolle talar om ett högre mål, men Vingren får honom att redogöra för den gång Lindberg befann sig i ett hus där han ströp en prostituerad kvinna, medan 6 poliser satt passiva utanför. De hade nämligen gjort bedömningen att det handlade om ett "vanlig sexköp".

Trots att Lindberg minutiöst planerade ett möte med en 14-årig flicka fälldes han aldrig för förberedelser till grov våldtäkt av minderårig. Trots dokumenterad korrespondens mellan dem, ett hyrt hotellrum och verktyg med vilka han ämnade att fjättra flickan. Mer om det går att lyssna till i radiodokumentärer "Den fastspända flickan" av Daniel Velasco.

Att Lindberg var huvudmål för utredningen innebar att andra gärningsmän åsidosattes. Vingren frågar Trolle om han upplever att de svek tjejerna som aldrig fick upprättelse efter att ha berättat om andra män som köpt deras kroppar: "Jo, men vi var tvungna att göra så." Ofta betyder polisarbetet att välja mellan ont och mindre ont. Resurserna är ändliga. Och särskilt ifråga om män som köper sex, de brotten är ingenting polisen prioriterar, förklarar han. Vingren godtar inte ursäkterna och det är tyst i salongen.

Till historien hör att Lindberg förnekade alla brott, förutom sexköpen. De beskriver han som "fina möten". Enligt Trolle sa Lindberg att "sexköpslagen var felkonstruerad och [han] ville skapa debatt". Se där, en sak vi är överens om då.

Publiken vill gärna berätta om sina möten med Lindberg och hur de upplevde honom. "Hur var hans uppväxt?".  Det finns en kollektiv önskan i salongen om att precisera de egenskaper som avslöjar en sexköpare. Förklaringar sökes i denna enda person, i hans personlighet. Jag blir SÅ trött. Det här är verkligen bästa sättet att avpolitisera en fråga på. Någon annan nivå än individnivå, någon?

"Märkte inte hans familj något?" Linderg ”duperade alla”, svarar Trolle, trots att han alltså redan snuddat vid gåtans svar. Sexköp konstrueras som oförenligt med en normal man, eller normal manlighet. Trots att könsmaktordningen, som tar sig till uttryck genom exempelvis vår kultur och orsakar sexköp, är nästintill fullständigt normaliserad. Det handlar inte om en isolerad händelse eller en galnings verk.

Avslutningsvis undrar någon i publiken om Trolle "tycker att Lindberg fick ett rättvist straff?""Han gick det straff andra hade fått.", svarar Trolle.

tipstipstips

För er som ännu inte har sett första avsnittet av Skandal! Bästa Anna Odell.

Och för er som numera odlar ett stort intresse för snippor efter att ha åkt förbi Carolina Falkholts grafittamålning varje dag: Kunskapens frukt av fantastiska Liv Strömqvist.

Och slutligen kan ni börja längta efter detta, jag spår att det kommer bli ENASTÅENDE! 

Vad är en "busunge"?

Bastion, Alexandra Falagara och Brita Lindvall som medverkar i Syster med affisch och trycksak, träffade STIL i P1 och talade norm och form (från 44.25)! 


‪

sisters of art

Är kär i höstens konstnärer på konstmuseet! Vernissage 18 oktober så det är ett tag kvar, men det hindrar mig INTE från att peppa. Ett litet urval av tidigare verk nedan. Klicka på bilderna för att komma till källan.