Hunger

Det är något med ljuset på en scen. Det är lite som skymning, ögat kan inte riktigt bestämma sig. Punktljus, visuellt fokus. Jag älskar det och är ungefär fem år ifrån att ogenerat dra upp en termos ur en Gudrun Sjödén-väska för att riktigt skapa stämning. Framför oss sitter journalisten Jenny Aschenbrenner tillsammans med författaren och forskaren Ulrika Dahl, och i kväll gör de en genomlysning av kvinnlighetens olika lager.

Dahl har skrivit otaliga artiklar i ämnet genusvetenskap och delar med sig av en rik variation av perspektiv och insikter. Hon berättar om unga tjejers feministiska uppvaknande, som ofta innebär ”att komma till insikt om sin underordning”. En slags medvetandehöjning som består i att till exempel förstå parken som en farlig plats efter mörkrets inbrott. Det är ingen lätt ingång och hon lovar nyanser och lösningar först i ett senare skeden. Hon menar dock att resan aldrig riktigt tar slut eftersom ingen feministisk strategi gör sig gällande under hela livet, i alla lägen.

Jag är 13 och tidningen Frida lär mig att jag ska hålla nycklarna mellan fingrarna när jag är på väg hem om kvällarna. Hjärtat pickar i bröstet, men det är inte längre bland barndomens skuggor som hoten ruvar, utan i varje förbipasserande man eller pojke. Jag minns oro och... trots? 1000 meter hem, 15 minuter... kanske 10 om jag genar över terrängbanan. Oceaner av tid, rum och "tänk om". Ibland kommer jag fortfarande på mig själv med att gå runt och väntar på att något ska hända. En stilla undran om när.

”Begränsandet av begäret är alla kvinnors biografi”, säger Dahl. Att tygla sin vilja är en central del av att bli kvinna. Var inte för kåt, drick inte för mycket, ät inte för mycket,... uppmaningarna fungerar som en korsett. Den som inte lyssnar, den vars hud, fett och organ inte blir följsamma under korsettens tvingande snörning, blir bestraffad. Bestraffningen tar sig till uttryck på olika sätt, men särskilt återkommande är det dåliga ryktet och utanförskapet. Skammen. Tjejer lär sig på så sätt att disciplinera sig själva. Dahl menar att Hunger är ett ord som särskilt väl sammanfattar känslan.

De flesta av oss har varit där och känt den. Att konstant försöka förminska sig själv. Spenderat ett helt liv så, nära svält. Lyssna mer än höras, skratta mer än skämta, lyda mer än bestämma, ta hand om mer än bli omhändertagen, uppmuntra mer än uppmuntras,  respektera mer än respekteras, dömas mer än berömmas, arbeta mer än skäligt. Tro mig, jag gör kontinuerligt det motsatta och det får ofta negativa konsekvenser. Det är ett jävla ogillande. Jag tar liksom plats, pissar på någon annans revir, men fucking hellre lite för mycket än lite för lite.

Dahl skiftar fokus samtalet tar väg någon annanstans. Landar i feminiteten, en feminitet som betraktas som resurs. Den kvinnliga sexualiteten fungerar bland annat som kapital på äktenskapsmarknaden, säger hon. Och det är inte en resurs kvinnor förbrukar. Deras blickar när jag har kort klänning förbrukar mig. Det hotfulla i att bli betraktad som kött som skribenten i Frida hade i åtanke när hon tipsade om nycklarna. Pockar på min uppmärksamhet, tvingar mig att bli medveten om hur jag ser ut. Jag som har viktigare saker att tänka på och åstadkomma, i klackar som gör mig längre än de flesta av dem.

Dahl säger att biografiska feministiska berättelser har berört henne mest, de som begripliggör världen genom den egna historien. Hon menar dock att ytterligare ljus måste falla på de olika villkor som präglar olika kvinnors berättelser; hur andra saker än könsmaktsordningen påverkar våra verkligheter. Hon tror att den identitetspolitiska kampen aldrig kan eller bör enas om en erfarenhet, istället ska vi kämpa för en gemensam politisk vision. Och jag undrar hur Belinda Olsson fick ett eget tv-program medan Dahls ord blir en exklusiv tillställning för den samling boråsare som dök upp. Mjaja, livet är fullt av olösta mysterium och hennes bok Skamgrepp finns faktiskt att köpa.