Idag utreder Trolle inte längre sexbrott. Varför? Förövarna är nästan uteslutande "män, och deras vapen är deras sexualitet. [...] Jag är man och sexuell. Det... sätter igång många tankar." (obsobs jag håller inte med om att sexköp är uttryck för någon slags sexualitet, men det kan vi ta en annan gång). Han arbetar istället med våldsbrott, som förvisso också "handlar om manlighet"... Tyvärr fortsätter samtalet i en annan riktning och jag tror många missar poängen. En man i publiken kommer senare under kvällen säga att Lindberg nog är sjuk – "psykopat". En diagnos som visserligen är social men som i detta fall (i folkmun) används för att patologiserar ett brott som vanligtvis begås av högst ordinära män; "Lindberg är unik, men inte brottet", fastslår Trolle.
Lindberg tillhörde högsta ledningsnivå och andra från hierarkins toppskikt ville inte att någon skulle snacka (golare har inga polare, snitches get stitches... och andra roliga rim ekade säkert i polishusens korridorer). Media möttes med tystnad och först nu får vi alltså ta del av den spännande polisinsatsen bakom arresteringen av Lindberg. För mig hamnar det dock i skuggan av berättelsens politiska dimension. En verklighet där kvinnors berättelser inte spelar någon roll. Ett rättsväsende, en sexuallagstiftning, som verkar ge förövaren fler fördelar än offret.
Den beskrivning av händelseförloppet flickan som initialt pekade ut Lindberg delgav polisen "betyder ingenting", så Trolle och hans medarbetare var tvungna att stärka hennes påstående och "göra henne mer trovärdig". Då uppstod ett dilemma: hur länge ska polisen låta något farligt och destruktivt fortgå för att öka den bevisbörda som determinerar rättegångens utfall? Trolle talar om ett högre mål, men Vingren får honom att redogöra för den gång Lindberg befann sig i ett hus där han ströp en prostituerad kvinna, medan 6 poliser satt passiva utanför. De hade nämligen gjort bedömningen att det handlade om ett "vanlig sexköp".
Trots att Lindberg minutiöst planerade ett möte med en 14-årig flicka fälldes han aldrig för förberedelser till grov våldtäkt av minderårig. Trots dokumenterad korrespondens mellan dem, ett hyrt hotellrum och verktyg med vilka han ämnade att fjättra flickan. Mer om det går att lyssna till i radiodokumentärer "Den fastspända flickan" av Daniel Velasco.
Att Lindberg var huvudmål för utredningen innebar att andra gärningsmän åsidosattes. Vingren frågar Trolle om han upplever att de svek tjejerna som aldrig fick upprättelse efter att ha berättat om andra män som köpt deras kroppar: "Jo, men vi var tvungna att göra så." Ofta betyder polisarbetet att välja mellan ont och mindre ont. Resurserna är ändliga. Och särskilt ifråga om män som köper sex, de brotten är ingenting polisen prioriterar, förklarar han. Vingren godtar inte ursäkterna och det är tyst i salongen.
Till historien hör att Lindberg förnekade alla brott, förutom sexköpen. De beskriver han som "fina möten". Enligt Trolle sa Lindberg att "sexköpslagen var felkonstruerad och [han] ville skapa debatt". Se där, en sak vi är överens om då.
Publiken vill gärna berätta om sina möten med Lindberg och hur de upplevde honom. "Hur var hans uppväxt?". Det finns en kollektiv önskan i salongen om att precisera de egenskaper som avslöjar en sexköpare. Förklaringar sökes i denna enda person, i hans personlighet. Jag blir SÅ trött. Det här är verkligen bästa sättet att avpolitisera en fråga på. Någon annan nivå än individnivå, någon?
"Märkte inte hans familj något?" Linderg ”duperade alla”, svarar Trolle, trots att han alltså redan snuddat vid gåtans svar. Sexköp konstrueras som oförenligt med en normal man, eller normal manlighet. Trots att könsmaktordningen, som tar sig till uttryck genom exempelvis vår kultur och orsakar sexköp, är nästintill fullständigt normaliserad. Det handlar inte om en isolerad händelse eller en galnings verk.
Avslutningsvis undrar någon i publiken om Trolle "tycker att Lindberg fick ett rättvist straff?""Han gick det straff andra hade fått.", svarar Trolle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar